Motorpsycho - You Gotta Hang On To The Trip You're On...

Bandet som går på scenen skämtar inte. Första låten tar 20 minuter och publiken blir under de kommande timmarna utsatta för en tungt malande , försiktigt plockande, förbannat manglande och melankoliskt vacker musik. Det känns som Sonic Youth, Black Sabbath, Sun Ra och Coltrane i en smältdegel och i tumulten uppstår Motorpsychos musik: klar och egen.

Motopsycho är inte stora i Norge men respekterade. Norrmännen är stolta över sin trio vars konserter förför alla sinnen då bandet gärna även visuellt understryker sin musik. De låter en videoprojektor sända ut kärleksförklaringar till undersköna kvinnor i trolska miljöer eller så visar de kaotiska bildcollage. Allt för att förstärka och förhöja den musikaliska upplevelsen.

Många av våra landsmän vill gärna se oss som den nästa stora musikexporten, medger basisten och en av sångarna Bent Saether. Folk verkar uppskatta det vi gör och väntar bara på att vi ska slå igenom stort. Men vi har istället valt att göra saker på vårt sätt, vilket innebär distans från det mesta utom musiken.
Vi bor i en stad som heter Trondheim, som trots att den är en av de större städerna i Norge ligger långt bort från branschen och de som styr den. Vi trivs oerhört bra med att befinna oss i periferien. Vi spenderar hellre våra pengar på musiken än dyra hyror.

Men finns inte rockstjärnedrömmen? Att slå igenom stort?

Det beror på vad man menar med att slå igenom. Självklart vill vi sälja massor av skivor. Men vi vet också att om vi skulle få en riktig hit, så skulle den låten bli för tydlig och symbolisk. Det är därför vi måste göra en 30-minuters psykedelisk improvisation efter varje 3 minuters poplåt vi gör, skrattar Bent.

Vi försöker inte att göra karriär. Vi ägnar oss åt att utforska musiken. Du kan kalla oss för en slags ljudforskare.

Vad tycker ert skivbolag om denna konstnärliga frihetstörst? Det kan inte ligga mycket pengar i den?

Vi skrev vårt eget kontrakt, som i stort sätt innebär att vi får göra vad vi vill, säger Bent.

Jag tror att de förstår att vi inte riktigt fungerar som ett vanligt band. Dessutom ger vi dem en stor dos trovärdighet. De tycker nog också att det är kul att inte göra en standardprodukt av oss, infliker trummisen Gebhart. Du vet, plocka upp någon från gatan, spela in lite hits, ta några snygga foton och pumpa ut det i affärerna, fortsätter han lätt ironisk.

Varför blir era skivor och låtar oftast så långa?

För att vi aldrig vill disciplinera oss, svarar Bent direkt.

Och när nästan 80% av alla band känner sig manade att hålla sig inom 3-4 minutersgränsen, så kanske vi kan skita i det? När man repar in en låt under en vecka, så händer det ibland att den växer från 4, 5, 7 till 10 eller 12 minuter. Det gör vi nog för att vi vill få ut mesta möjliga av låtarna, att ta fram allt den kan ge. Ge låtarna rättvisa.

Vad är syftet med Motorpsycho? Vad vill ni uppnå för er själva och för de som lyssnar till er?

Jag lever i musiken, med musiken och för musiken, säger Bent högtidligt för att verkligen inskärpa vikten av det de gör. We want to share what we discover when playing our music. Vi vill dela med oss av vad vi upptäcker när vi spelar musik. Man är ute efter den transcendentala upplevelsen. Vi försöker att hela tiden pusha oss och publiken. Det ska liksom inte vara för enkelt. Därför slänger vi gärna en dubbel-CD på dem. Det skulle bli mycket tråkigare för alla om man visste var man hade oss.

Gebhart försöker eftertänksamt att förklara:
Du strävar efter magi, på ett eller annat vis. Något som är ouppnåeligt. När du inte riktigt vet vad som händer i det ögonblicket det plötsligt lyfter.

Jörgen Bang