Article taken from the
Swedish magazine
GROOVE, 1996.
Transcribed and sent in by Trond Brandal.

När det handlar om musik har Norge alltid varit som en stor vit fläck på kartan för mig. En vit fläck som bara förmörkats av diverse svartklädda, förvirrade ynglingar med en förkärlek för svärd, nitar och musik av högst tvivelaktig kvalitet. Och så finns ju Jan Teigen förstås. Men så i våras damp Motorpsychos album Blissard ner på redaktionen. En skiva som är så där otroligt bra. En sån där skiva där det inte finns några svaga låtar. Så när jag träffade Motorpsycho hade jag först en fråga. Hur kommer det sig att ett band som har gett ut i alla fall fyra album i Norge kan vara så fullständigt okända i Sverige? Bent Sæther, basist och sångare försöker sig på en förklaring.

Jag tror den svenska publiken är ganska fördomsfull. De tror bara att det bor fiskare, bönder och en och annan same i Norge. Dessutom är mycket av den norska musik som faktiskt sålts i Sverige skit.

Det är dagen efter Motorpsychos spelning på Arvikafestivalen., deras andra i Sverige. Den första gjorde de på Kafe 44 i Stockholm inför, enligt egen utsago, tretton personer som såg väldigt tvivlande ut.
Det kryllade väl inte direkt av folk på Arvikaspelningen heller, men de som var där fick se en hysteriskt bra konsert. När Motorpsycho på skiva ägnar sig åt en ganska nyanserad och detaljrik indierock förvandlas de live till något helt annat. Stentung psykedelia vällde över oss i publiken.

Det är väldigt fritt. Vi spelar exempelvis aldrig samma låtlista, varje konsert skall bli unik. Väldigt mycket är väldigt löst. Han (Snah, Motorpsychos gitarrist) spelar solo och vi spelar i tonarten. Låtarna blir mer som en ursäkt för att improvisera, förklarar Bent.

I vanliga fall brukar man även visa film bakom bandet under de värsta improvisationsutflykterna, något som tyvärr inte gick att genomföra i Arvika. Filmerna görs av Deathprod, Motorpsychos extramedlem som också lagrar bandets samplingar.
Att vi är såpass olika live tror jag bidrar till att vi har en ganska bred publik. Vi fångar in både de som är inne på indie och de som gillar tyngre saker och psykedelia.

I Europa tar Stickman Records hand om bandets skivor, i Sverige är det Birdnest som i och med Blissard börjat distribuera dem. Hur passar då Sony in, det är nämligen de som ser till att Blissard finns i skivaffärerna i Norge.

Sony har bara licens att tillverka Blissard i ett år. Det är allt de har rätt till. Men Sony har pengar till inspelningar, bra distributionsnät och är ganska bra på marknadsföring. Vi är såpass stora hemma att det behövs, nu hittar man Motorpsychoskivor på bensinstationerna, det är bra för oss.

Blissard hade kanske sålt mer om vi legat på ett större bolag i Sverige också, men det känns bättre såhär. Nu träffar vi liksom de rätta människorna.

När Motorpsycho inte är på turné är de stationerade i Trondheim. En stad med ungefär 140 000 invånare, en stad lite vid sidan om.
Vi har en ganska bra technoscen i Trondheim. Men det är klart, huvudbasen för musiken i Norge är ju Oslo. Men vi klarar oss bra, vi behöver inte bo där. Det blir ju åtta timmar extra att köra varje gång vi skall spela någonstans. Men i gengäld slipper vi hela den där bransch-grejen, hela det där «hang out» och såŠ

Dessutom spelar Motorpsychos medlemmar med The International Tussler Society, en countryorkester med ett skivsläpp och en spelning på countryfestivalen i Halden balom sig.

Det är vi tre, Gebhardt (trummis i Motorpsycho) spelar banjo. Sen är det två gammla medlemmar som är med och en lokal steelguitarhjälte. Han är över 40 år och har spelat i dansband och så.

Men countryådran hörs inte så mycket annars i eran musik, eller gör den det?
Ja, litegrann. Vi har ju banjo på förra skivan, Timothys Monster. Sen får vi se när vi går in i studio med de nya låtarna om vi kanske slänger in en steelguitar någonstans.

Redan i och med Motorpsychos debut, Lobotomizer, fick de mycket uppmärksamhet i Norge. Att nu komma till Sverige och spela blir lite som att börja om igen, fast med en sämre start.

Dagen innan vi spelade i Stockholm hade vi spelat inför 1200 pers i Oslo som var såhär (Bent immiterar en stor publik som skriker). Sen stod vi i Stockholm i en källare och spelade för tretton personer som stod tio meter från scenen (Bent imiterar en liten publik som kliar sig på hakan och tänker på något viktigt).

Framtida Sverigespelningar kommer förmodligen att planeras in under Norgeturnéer.
Stora delar av Blissard är förresten inspelad i Stockholm.

Det är samma studio som ABBA använde, så det pianot som du hör på skivan är samma piano som de använde. Vi var så långt ifrån att spela in Mama MiaŠ

Joakim Jakobsson