Interview around the 'Trust Us' release
taken from the Swedish magazine
GROOVE #22 / April 1998.
Swedish. Found at the groove site by Jonas Jonsson.

Min enda tidigare bekantskap med bandet är den fantastiska "Demon Box". Den kom ut mitt under grunge-eran och lagrades någonstans i min musikaliska bibel. "Demon Box" har följts av några fullängdare och i och med "Trust Us" är Motorpsycho uppe i fem album. I Norge är de stora och säljer 15-20 000 ex. av varje platta. Deras turnéer är ofta slutsålda. När jag träffar Bent (sångare och basist), Snah (gitarr och sång) och Gebhart pratar vi länge om musik och jag börjar förstå varför "Trust Us" är så mångfacetterad. Den tog tjugosex dagar att spela in och innehåller psykedelia, slagfärdig rock och skira meditativa partier. Singeln "Ozone" visade upp ett Motorpsycho lite i Jon Spencer och Soundtrack Of Our Lives-anda men vi talar om allt från jazz till country. Omslaget är gjort i papp och kärleken till vinyl märks. Cd:n är utformad som en dubbel-LP, med innerpåse och allt. Bent, Snah och Gebhart talar mycket om kommunikation och att kunna improvisera, nästan som jazzmusiker eller som Spiritualized.

Vi spelar aldrig samma set två gånger, utan försöker att hålla musiken fräsch genom improvisationer. Det gör också att låtarna blir roligare att spela, menar Snah.
De senaste två åren har vi varit en trio just på grund av improvisationerna. Vi har varit fyra vid några tillfällen men det har varit svårt att överföra vårt sätt att spela till en fjärde medlem. Vi går mycket på intuition. Att vi är en trio gör också att vi live har en massa midipedaler och annat, säger Gebhart.

Ni använder ganska många instrument, på "Trust Us" finns bl. a. theremin, mellotron och klockspel - finns det något instrument ni drömmer om att ha med eller få tag på?
Vi har letat Norge runt efter ett Fender Rhodes piano men vi hörde att det skall finnas ett till salu här i Göteborg. Annars är vi väldigt sugna på att ha med steel-guitar och även flöjtmellotron, drömmer Bent.

Vissa partier på skivan är lite filmiska, skulle ni kunna tänka er att göra ett soundtrack?
Vi har redan gjort lite stumfilm faktiskt. Vi gjorde improvisationer live där publiken satt bakom oss och tittade. Det var bl. a. en Buñuel film. Men live projicerar vi bilder via videokanon så man kan nästan säga att vi gör soundtrack, konstaterar Snah.
Det är mest för stämningens skull vi gör det, men även för att folk ska ha något att fästa blicken på eftersom våra låtar är så långa. Vi är ute efter nästan samma trancekänsla som finns i den moderna technon fast med ett rockband. Inte samma känsla kanske, men samma mål, att förflytta sig någon annanstans, säger Bent.

Vilka är era bästa kritiker eller finns det någon ni litar blint på?
Vi har hållit en nära kontakt med vår publik genom alla år. En del av dem reser med oss på en sju-åtta spelningar, då blir det att vi bjuder in dem backstage och ger dem lite mat och pratar om musik. På det viset får man en ganska bra uppfattning om vad som är bra och dåligt, säger Gebhart.

Ni har inte spelat mer än en handfull gånger i Sverige, hur kommer det sig?
Tidigare låg vi på ett litet bolag i Sverige, all heder åt dom, men nu sköter Startracks distributionen och Luger bokar. Sverige har varit som en stor svart kontinent för oss. Det har nästan varit svårare att komma hit och spela än att spela i Afrika. Det beror nog på de svenska traditionerna gentemot norska band. Det är nog i stort sett bara A-ha som har sålt skivor här, avslutar Bent.

Björn Magnusson